Jag ser att DagensPS.se har en lista på vad det kostar att gå på elitskolorna i USA (ca 300 000/år), men till saken hör att det bara drabbar de riktigt rika … Jag kan inte tala för de andra universiteten, men mitt gamla universitet, d.v.s. Yale University (rankad som nästbäst i världen, fast bara på 12′te plats vad gäller kostnader), har en policy som innebär att om du klarar inträdesproven så fixar universitet det du inte klarar av att betala. Därmed kunde jag, som var fattigare än fattig när jag växte upp, tillbringa  fyra år på Yale till en kostnad som låg långt under vad mitt sabbatsår på Umeå Universitet kostade mig! Fortsättingen med en MBA-utbildning på University of Chicago var klar, men stöp på att utbildningen på den nivån inte är så välfinansierad vad gäller stipender som på collegenivån. Kostnaden för den fortsatta utbildningen var dock inte större än att släkt och vänner kunde ställa upp med borgen för vad det hade kostat mig att få en en dubbelexamen från U of Chicago och the London School of Economis, men det sket sig när Handelsbanken vägrade att låna ut pengar till utlandsstudier på grund av att de såg det som värdelös investering för banken.  

 Summan av kardemunnan, är att skolor som Yale, Harvard och resten av listan på DagensPs.se är skitdyra på pappret, men åtkomliga för den värsta fattiglappen i världen förutsatt att han eller hon klarar de akademiska kvalgränserna (som ligger över 90% vad gäller Yale).

Sättet att bygga upp den långsiktiga finansieringen av privatskolor som Yale, är något som jag också funderar på i egenskap av sponsorjägare för Gökstens Div. 1 Damhandbollslag. Jag är nybörjare på den fronten, så hjälp mig på traven ….

Man skulle kunna tro att ”Robinson”-omröstningar kring vem som ska uteslutas ur det ena eller det andra sällskapet hör till mediaproducenternas fantasivärld, men skrämmande nog så är det något av en norm i många delar av samhället. Jag har själv upplevt t.o.m. hur en professionell beteendevetare agerade som handledare i en process där medarbetare på en arbetsplats tvingades sluta p.g.a. att de övriga medarbetarna inte tyckte att personen ifråga passade in i deras gemenskap! Vi har visserligen en benägenhet att välja bort ett privat umgänge med personer som inte är som vi själva, eller som inte passar in i vår egen världsbild, men det ger oss inte rätten att tillämpa egensinniga principer för att välja och vraka vilka vi ska samsas med utanför den privata sfären, d.v.s. på arbetsplatser, i skolan, eller i andra offentliga sammanhang.

En av de absolut viktigaste uppgifterna som skolan har i det moderna mångkulturella samhället är att lära eleverna att mångfald är enormt givande för vår egen personliga utveckling, likväl som för samhället, och därför är det ofattbart att någon lärare eller skolledare skulle komma på den befängda tanken att uppmuntra elever till att välja bort en klasskamrat för att de inte tycker om personen ifråga! Det ligger nära till hands att man ursäktar den här typen av beteenden med att det inte handlar om kulturella motsättningar, men det stämmer inte. Kulturskillnaderna kan vara osynliga i de homogena elevgrupperna, men de finns där och bör lyftas fram som en fördel för gruppen istället för att tillåtas söndra gruppen. Jag hörde så sent som i tisdags att rektorerna för skolorna på min hemmaplan efterlyste ett ökat mångfald av elever från andra kulturer på våra skolor, vilket är bland det förståndigaste som jag har hört på länge.

Jag växte själv upp med den svensk-finska kulturblandningen som är allmängilltig i Tornedalen, och om det inte lärde mig hur givande det är att lära sig leva i multikulturella miljöer, så fick jag en intensivkurs i ämnet när jag inledde mitt första år på Yale universitet med att bo ihop med en mormon från Kalifornien och en jude från Alabama. Kulturkrocken var så total som den kunde bli, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att avstå från den upplevelsen. Universitetet ligger förövrigt vägg i vägg med två av de områdena där man hade de värsta raskravallerna i USA’s historia, och eftersom jag inte fick tag på en studentbostad när jag kom tillbaks till universitetet efter ett mellanår i Umeå så bodde jag inne i ett av dessa områden under en termin. Mina skolkamratet var livrädda för området, men vande sig snabbt vid att mina grannar var lika ok som grannarna i de välbärgade kvarteren och efter ett tag så försvann deras rädsla åtminstone för den delen av området som de såg när de hälsade på hemma hos mig.

Bilderna från dagens cermonier i Washington andas förändring, men när jag ser Bush och Obama stå på trappan till kongresshuset så påminns jag om att samhällsutvecklingen är en process som rullar på oavsett vem det är som håller i rodret. Enskilda personer kan visserligen åstadkomma en enorm förödelse om de får oinskränkt makt över ett samhälle, men bilderna på hur en andra generationens afroamerikansk invandrare och demokrat tar över rodret från en representant för det ”gamla” USA visar att den amerikanska demokratin lever och fungerar utomordentligt väl. Hotet mot denna demokrati syntes dock med en beklaglig tydlighet i att det krävs en pansarbil för att skydda den folkvalda presidenten mot de som vill framföra sina åsikter med vapenmakt.

Obamas framtoning får mig att också minnas en annan man som stod upp i kampen för en bättre värld, senatorn och presidentkandidaten Robert Kennedy. Minnet av denna enastående man blev extra tydlig idag, eftersom jag hade förmånen att träffa honom på samma trappa som Bush och Obama stod på idag för lite drygt 40 år sedan, d.v.s. ett år innan han mördades den 5 juni 1968 av den palestinskfödde Shiran Shiran. Robert Kennedy kämpade för de svartas medborgerliga rättigheter och var en av de som banade väg för Obama och det ”nya” USA (samtidigt som han gjorde livet surt för maffian som justitieminister under sin bror JF Kennedy). Motivet för mordet har aldrig klarlagts, men en artikel i finska YLE’s arkiv pekar på teorier om att det var en protest mot USA’s Israelvänliga politik.

De lär bli stora förändringar under de kommande åren med Obama i Vita huset, men en titt i backspegeln på de förändringar som jag såg i det amerikanska samhället under åren efter 1968 säger mig att processen mot ett nytt USA har pågått ända sen dess. Det finns de som anser att största utmaningen för Obama blir att rätta till det amerikanska samhället efter Bush, och visst finns det en massa inrikesproblem som varken pappa Bush, Clinton, eller sonen Bush har lyckats lösa. Men, den verkliga utmaningen för Obama, som ledare för den enda supermakten i världen, blir att bidraga med effektiva problemlösningar på det globala planet. Det är ett arbete som kommer att kräva samarbete över alla politiska, ekonomiska och religiösa gränser inom och mellan alla samhällen i världen, så man får hoppas att världen kommer att möta Obama och USA i en större anda av samförstånd än vad vi har sett tidigare.

Rubriken ”Nu får eliten egna skolor” som jag läser på Aftonbladet.se antyder att det är något häpnadsväckande, eller åtminstone något märkligt, med att ungdomar som har särskilda talanger kan få en utbildning som matchar deras talanger. Lärarförbundet ser en ”Risk för social skiktning”, medan andra verkar se utbildningsverksamheterna som ett ”nollsummespel”, d.v.s. att en ökad satsning på s.k. ”elitutbildning” av de som kan tillgodogöra sig den utbildningen är till nackdel för alla andra. Det är möjligt att utbildningsnivån är en faktor i hur vi grupperar oss i de sociala sammanhangen, men efter att ha tillbringat en stor del av mitt liv i olika länder och kulturer så vet jag av erfarenhet att den sociala tillhörigheten bestäms av så många faktorer att elitskolor inte kan utgöra ett hot mot den rådande samhällsordningen om vi så skulle ha tusentals ”elitklasser” i Sverige. Vad gäller risken för att det skulle vara till nackdel för andra att man ger talangfulla lärare möjligheten att utveckla talangfulla elever, så verkar det finnas en tro på att lärarkompetens är något som är oberoende av elevernas talanger. Men så är inte fallet! En ”elitlärare” sitter nämligen i samma båt som en tränare för ett elitserielag i valfri sport, d.v.s. att det är kvaliteten på spelarna/eleverna som sätter gränserna för vad tränaren/läraren kan uppnå med laget/klassen. För oss som är redo att bänka oss framför TV’n inför handbolls-VM, så är det självklart att det krävs ett välutvecklat elitseriesystem med skickliga elittränare för att inspirera ungdomarna att utveckla sig så långt det går att komma. Alla når inte upp till landslaget, men jag har svårt att tänka mig att man verkligen kan se en så stor orättvisa i det att man skulle fundera på att förbjuda eller förhindra ”eliten” från att utveckla sina talanger oavsett om det handlar om idrott, kultur, eller akademisk kompetens. Jag har själv haft förmånen att gå från den jämnlika utbildningen på Haparanda Läroverk till ett par av de ”värsta” elitskolorna i världen, och även om det inte har gjort mig till något som väcker uppseende på ”byn”, så välkomnar jag att dagens ungdomar får möjligheten att utveckla sig på det sätt som passar respektive individ!

Det var inte länge sedan jag läste den ena larmrapporten efter den andra om riskerna för arbetskraftsbrist i Sverige, och nu läser jag att de svenska företagen är bland de snabbaste i världen med att göra sig av med personalen lagom till de stora pensionsavgångarna. Jag var med när IT-bubblan sprack och vet att många av de som lämnade sina jobb aldrig kom tillbaks till sina gamla kompetensområden trotts att de var relativt unga när de blev av med jobben. Idag torde det vara många i den äldre generationen som hade tänkt jobba ett tag till, men som kommer att tvingas lämna arbetsmarknaden i förtid om utvecklingen fortsätter som den gör. Ericsson m.fl. företag som satsade på att bli av med så många äldre medarbetare som möjligt för något år sedan kan få en sådan hjälp av konjunkturnedgången att varselvågen i kombination med pensionsavgångarna kan resultera i en oanad brist på medarbetare som har den erfarenhet och kompetens som företagen behöver lika mycket i framtiden som de behövde när företagen byggdes upp.

Det som oroar mig är att företagesledningarna verkar leva kvar i en tid då börskurserna regerade över företagsstrategierna, med påföljd att man glömmer att resurssäkra, d.v.s. bevara personalinvesteringar, inför den tid som kommer när konjunkturerna vänder igen. Det går sannolikt att återrekrytera många av de unga som blir varslade idag, men det är stor risk för att många äldre försvinner för gott när de behövs som bäst i samband med att konjunkturerna vänder och de naturliga pensionsavgångarna når sin topp. Personalen är en viktig del av företagets investeringar och därför måste jag hålla med Fredrik Reinfeldt om att företagen har ett stort ansvar för alla sina investeringar, d.v.s. att de rimligtvis bör ha avsatt en del av sina miljardvinster för att kunna övervintra dåliga tider utan att behöva avinvestera eller begära statsstöd såfort marknaden viker.

Varför är jag här, är väl den första frågan som alla nytillkomna bloggare ställer sig, och jag är inget undantag i det fallet. Men för att lista ut varför jag är här så måste man nog lära känna mig och därför kan jag börja med den tråkigaste av personbeskrivningar: en gubbe som fyller 60 om fyra dagar, d.v.s på nyårsafton! Sedan hör det till saken att jag har hunnit hitta på en del saker under dessa sextio år, men det får vi återkomma till.

Jag är egentligen ganska normal, men av någon underlig anledning så anses jag vara politiker … vilket min politiska motståndare, tillika min styrelseordförande för Eskisltuna Energi & Miljö, Ann Sofie Wågström, påminner mig om varje gång jag hävdar att jag saknar politiska böjelser. Hon är ju, som bekant, en stöttepelare för den socialistiska majoriteten i Eskilstuna medan min uppgift är att, som god moderat, förnya det politiska styret i nämnda stad. Som väl är så styrs de kommulala bolagen där jag själv är inblandad i styrelsearbetet, d.v.s. i EEM och Torshälla Fastighets AB, med en opolitisk ambition att generera maximal samhällsnytta inom ramen för en sund affärsmässighet, vilket gör att bolagen fungerar så bra som de gör.

Nåväl, jag är även engagerad som ledamot i Torshälla Stads Nämnd, där jag ser ett starkt behov av att bevara och utveckla Torshälla Stad som den gamla kulturstaden som den är! Jag är också ersättare i Kommunfullmäktige för Eskilstuna, vilket innebär jag börjar få en viss insikt i hur politiken fungerar på ett flertal nivåer.

Risken för att jag tröttar ut den mest enträgna bloggläsaren med fler uppgifter om migsjälv är så stor i det här läget att jag sätter punkt för denna inledningspresentation, men om det är någon som vill veta mer om mig och mina åsikter så är det fritt fram att fråga/kommentera det som jag har skrivit hittills.