Jag hamnade i en livlig diskussion på Facebook om det som kallas för Fas 3 i arbetsmarknadsprogrammen, vilket föranleder mig att fundera på saken med utgångspunkt från mina egna erfarenheter under de senaste åren.

Till att börja med så läste jag en hel del nationalekonomi på Yale och blev därmed bekant med att arbetslösheten har många ansikten, i vissa fall i form av kortvariga omställningsproblem efter verksamhetsnedläggelser och nedskärning, och i andra fall betydligt större problem i form av s.k. strukturell arbetslöshet som bottnar i samhälls- och näringslivsförändringar som gör att gamla kunskaper och yrkeserfarenheter blir värdelösa så som arbetsgivarna ser det. Däremellan finns det en massa former av arbetslöshet som kan botas med konventionella omskolningsåtgärder, förutsatt att samhället bedömmer att det personen i fråga inte är för gammal för att anses vara ett lönsamt omskolningsobjekt. Gränsen mellan ”botbar” strukturell arbetslöshet och en evig sådan går med andra ord att flytta med hjälp av de konventionella omskolningsåtgärderna, men här är resurserna långt ifrån så stora att de kan nå alla arbetslöshetsgrupper, vilket resulterar i en medveten eller omedveten styrning av resurserna till de grupper där man tror att de gör mest nytta såväl för individerna som för samhället. Rätt eller fel, så utmynnar detta i att experterna kräver höjd pensionsålder för att säkra den framtida arbetskraften, medan många av de som har ett antal år kvar till dagens pensionsålder inte anses vara omskolningsbara varken som samhället eller näringslivet ser det med en ökad strukturell evighets arbetslöshet som följdeffekt.

Hur man löser detta tål att fundera på både en och två gånger oavsett vilken partiflagga som man viftar med i debatten, och där tänker jag inte sticka ut hakan, åtminstone inte just nu, med några storskaliga lösningsförslag. Däremot, så har jag en personlig erfarenhet av hur man kan sätta upp en Fas 3-sysselsättning som skiljer sig som natt och dag från den bild som bl.a. Östnytt presenterade härom sisten. D.v.s. en verksamhet där deltagarna upplever sin Fas 3-sysselsättning som så meningsfylld att det är bra mycket svårar att få de att gå hem och vila sig från verksamheten än att få de att komma till ”jobbet” sprudlande glada över att få vara där!

Det är ett pilotprojekt i Eskilstuna som är så nytt att jag inte kan säga något om vart det leder i slutänden, men efter ganska precis två månader så kunde alla som besökte Samexistensmässan igår träffa ett team på, just nu, 12 fas 3′are som arbetade stenhårt på att våran monter ”Självkraft i Eskilstuna” dra till sig de långtidsarbetslösa som vi vill ha med oss i arbetet med att utveckla oss själva och andra i det som vi själva ser som ett verkligt meningsfyllt Fas 3-sysselsättningsprojekt (annars skulle vi naturligtvis inte ha lagt ner själ och hjärta på visa upp oss med all kraft som vi har).

 Okey, vad är det som vi gör som är så märkligt då? Ja, vi har helt enkelt tröttna på att vara ”viljelösa offer” för vilka omständigheter som det när som har gjort oss långtidsarbetslösa (helt olika för var och en av oss), och istället har vi valt att haka på det där med ”Self Empowerment”, d.v.s. att ta saken i egna händer på ren svenska. Arbetsförmedlingen och Dynama Kompetensutvecklings AB kom tacknämligt, för oss, överens om att starta ett pilotprojekt där tanken är att samla 15 långtidsarbetslösa i en gemensam satsning på att vaska fram affärsidéer som vi kan utveckla till anställningsskapande verksamheter i form av kooperativa företag som faller i kategorin ”sociala företag”.

Jag ska inte gå in i detaljerna kring vår verksamhet i projektet, jag kan lova att ni får samma svar från alla deltagare som från mig på frågan ”upplever ni er Fas 3-sysselsättning som meningsfylld?, vilket är ett rungande ”JA”. Om ni sedan dristar ett till att fråga om vi tror att fråga om vi tror att vi kan lyckas vända på utveckling för oss själva och andra som vill ansluta sig till oss, så kommer ni att få ett nytt rungande ”JA” till svar.

Om ni vill veta mer om oss och våra tankar på meningsfylld Fas 3-sysselsättning, så ställ gärna frågor i kommentarfunktionen, så ska jag besvara dem. Alternativt, så kan ni kontakta Dynama på 016-144370, eller om ni tillhör Fas 3 så kan det vara ännu bättre att ni pratar med er arbetsförmedlare om Självkraft i Eskilstuna.

Sist, men inte minst, så vill jag tydliggöra att jag inte har någon annan roll i denhär verksamheten än att jag är placerad där av AF på samma villkor som resten av mina vänner i nämnd verksamhet.

Jag skrev ett blogginlägg för ett bra tag sedan om de prisjämförelser mellan svenska universitet och de ickestatliga universiteten i USA som dyker upp med jämna mellanrum, nu senast i Aftonbladets nätupplaga. Som vän av ordning, så tog jag en snabbtitt på mitt gamla universitet, Yale, för att kolla upp hela bilden och noterade följande fakta:

Yale har 5242 elever på collegenivån och 6318 forskarstudenter, varav 1910 är utländska studenter. Antalet lärare och lärarassistenter är 3695, d.v.s. en lärarresurs per tre studenter. Universitetets budget är ca 2,5 miljarder dollar, d.v.s. en bra bit över en miljon kronor/student och år. Studentavgifterna, d.v.s. de kostnader som redovisas bl.a. i Aftonbladet, utgör 230 miljoner dollar, vilket är mindre än 10% av den verkliga kostnaden per student. Av detta följer att inte ens de som betalar full avgift kommer upp till mer än ca 25% av vad deras utbildning kostar.

Universitetets budget för stipendier och annan ”financial aid” till behövande studenter är 109 miljoner dollar, d.v.s. bortåt en miljard svenska kronor, som fördelas i linje med den ”need blind admissions policy” som universitetet tillämpar. Den policyn betyder att studenterna antas utan någon som helst granskning av deras ekonomiska status, vilket i sin tur innebär att 750 av de 5242 collegenivåstudenterna utbildas helt ”gratis”, medan resten betalar i relation till vad deras föräldrar kan ställa upp med i finansieringsväg.

Var hittar man de dryga 90 procenten som fattas för att täcka den verkliga utbildningskostnaden? Ja, en del kommer från det överskott som Yale New Haven Hospital genererar, men det mesta utgörs av avkastningen från en investeringsportfölj på drygt 100 miljarder svenska kronor. Noll kronor kommer från skattebetalarna!

Ja, vad kan jag säga mer om Yale? Tja, kanske att universitetsbiblioteket har 12,7 miljoner böcker för de läslystna, men om ni är nyfikna på mer info, så kan ni botanisera på www.yale.edu och bl.a. titta på de många fantastiska arkitekturstilarna som finns på universitetet.

Jag är medveten om att toppidrotten står och faller med hur pigga företagsintressenterna är på köpa in sig på arenor, evenemang, spelartröjor, skidor mm., det som i dagligt tal kallas sponsring, men jag hade ingen aning om att Stockholm Open har lyckats befria sig från dessa kapitalistiska lönsamhetsivrande företagsintressenter. Åtminston är det vad Mona S har kommit fram till. Det finns tydligen inga företagsintressenter i svensk topptennis som blir överlyckliga när kända personer, inklusive denna, enligt egen utsago, superomdömmesgilla Mona S, köps in med bjudbiljetter för att bli, som någon riktigt elak person skulle säga, duktiga idioter, i marknadsföringen av evenemangen och därmed värdet av deras sponsorinsatser.

Jag får väl lita på Mona S utsago att inte fanns några sådana företagsintressenter, s.k. sponsorer, i årets Stockholm Open, och därför ser jag ingen anledning att forska i frågan om det kan ha funnits något samhällsfarligt bolag som jublade över att få lite draghjälp av hennes evenemangsnärvaro i marknadsföringen av deras samhällsfarliga produkter. Däremot är jag mycket nyfiken på att höra hennes beskrivning av hur Stockholm Open har lyckats med att befria sig från dessa företagsintressenter.

Avslutningsvis, så är något skrattretande med en tes som utgår från att det viktigaste för en miljöpolitiker är att undvika allt samröre med de företag och organisationer som de har störst anledning att hålla ögonen på. Detta speciellt som det är underförstått att politisk påverkan är enkelriktad, d.v.s. bovarna antas kunna påverka politiken med så utomordentligt enkla medel som ett kostnadsfritt deltagande i ett seminarium, medan det antas vara uteslutet att politiken kan påverka bovarna just genom att deltaga i deras seminarier.

Och jag som trodde att politikerföraktet var något som fanns på gräsrotsnivå, men Mona S har rättat mig även på den punkten genom att pränta in hos mig att hennes bedömning är att riksdagspolitiker är utomordentligt lättköpta och dessutom helt oförmögna att påverka dem som behöver påverkas.

Det händer att folk ramlar på gatan och reser sig utan problem, men ibland går det inte så bra …

Ca. 14.50 idag, så ramlade en äldre dam med rullator på gatan utanför mitt hus, utan att kunna komma upp igen. En man och en kvinna ur det s.k. A-laget stannade och kämpade för att få upp henne utan att lyckas, medan ett antal av hennes grannar tittade på från sina fönster utan att erbjuda hjälp i någon form. Min fru och jag råkade vara ute i trädgården så vi hörde hur mannen och kvinnan försökte få upp henne, så vi gick till undsättning, men damen var tung och klagade på smärtor när vi försökte hjälpa upp henne. Vi vågade inte ta i, eftersom vi inte visste om hon var skadad, så vi ringde efter hjälp som vi trodde att vi skulle få.

Men, så fungerar det inte i dagens välfärdssamhälle! Ambulansen var upptagen, polisen lika så och en äldre dam som ligger i kylan på en blöt gata är inget ärende för räddningstjänsten! Tack och lov för att det är varmt idag och inte som för någon vecka sedan, eftersom hon blir hjälplöst liggande på gatan utan hjälp i sikte! Vi hämtar filtar och hustrun täcker över henne, medan jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa oss med damen.

Det har gått en halvtimme sedan vårt misslyckade försök att få hjälp med ambulans eller polis, när en förbipasserande åker till Spångagården och mobiliser ett par damer från hemvården. Damen har legat på gatan i över en timme när vi tillslut får ihop den hjälp som behövs för att få upp henne från gatan och in i hennes lägenhet, och som sagt, tack och lov att det är så varmt som idag.

Det slutade bra, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig något av det som jag upplevde på gatan utanför mitt hus … ingen omedelbar hjälp från de grannar och förbipasserande som såg vad som hände, ingen omedelbar hjälp från de myndigheter som vi tror ska hjälpa oss … bara ett par A-lagare som agera goda samariter.

Jag har bara ett ord för vad jag upplevde idag: ”Skrämmande!”

Jag var med om att bygga upp diskussionsnätverken på FirstClass i mitten på 90-talet, och har hängt med i utvecklingen av de sociala medierna sedan dess. Oftast som passiv åskådare, men med periodvisa inhopp i olika nationella och internationella nätverk. Därför facineras jag av hur mycket som har hänt vad gäller förutsättningarna för vårt umgänge med andra, samtidigt får hålla med min son som säger att Facebook inte är något annat än ett gammaldags torgmöte. När jag ser det ur hans perspektiv så känner jag faktiskt igen allt det gamla som han pekar på (märkligt nog med tanke på att han är för ung för att ha varit med på den riktigt goda ”gamla tiden”). Inläggen och meningsutbytena påminner mig om det som utbyttes mellan oss studenter på Yale i alla hörn av Campus, och får mig att inse att det inte är någon fantastisk snilleblixt som ligger bakom Facebook – bara ett par studenter på Harvard som fick för sig att fixa en ny arena för campusskvallret. Att den nya arena har blivit så lyckad som är, beror just på den erbjuder en samtals-/skvallermiljö som är precis som den vi hade på ”campus”/skolgården eller på torget, kyrkbacken, eller var vi nu råkade samlas i forna tider.

Nu när jag har hamnat i folkmassan på ”Facebooktorget”, så landar jag ofelbart i ett antal diskussioner med de som förfäras över dialogerna på ”Facebooktorget”, och får höra samma fördömmanden av folk (d.v.s. ungdomar) som exponerar sig på Facebook, som jag hörde efter alla ”kyrkbacksmöten” i min ungdom. Vanligtvis så får de diskussioner ett snabbt slut när de som utger sig för att värna om den gamla tidens moral, etik och anständiga samtalsformer återgår till att utbyta åsikter, synpunkter och skvaller precis på samma sätt de suspekta ”facebookarna” gör, fast på, som de ser det,  en mer gammaldags och därför tryggare arena.

Det här fenomenet har flera dimensioner och Facebook torde komma att bli en guldgruva för forskare inom ett flertal beteendevetenskapliga områden, likväl den redan är en guldgruva för alla som förstår vikten av att hålla sig mitt på torget när man vill torgföra sitt budskap, vad det än månde vara.

är rubriken på en artikel där Aftonbladets Karin Ahlborg beskriver den uppenbara brist på jämställdhet som råder på den otrohetsmarknad som olika dejtingsiter tillhandahåller … mer än 800 gifta män jämfört med futtiga 173 gifta kvinnor som kandiderar för otrohetsuppdragen … upplärd som jag är i den politiska församligen att ta alla genusfrågor på allvar för att uppnå den sanna jämställdheten i samhället, så måste jag fråga er bloggläsare: är det dags att begränsa de gifta männens tillträde till nätet och börja kvotera in gifta kvinnor på dessa dejtingsiter så att vi utplånar detta exempel på ojämnställdhet?

Man ska förvisso inte köpa allt som kvällspressen torgför, men det brukar finnas en gnutta sanning bakom rubrikerna och då börjar man undra …

Mona S. svär på att hon aldrig, aldrig och aldrig ska söka stöd, eller räkna med sådant, från SD, men i nästa ögonblick meddelar hon att hon kan tänka sig att fälla regeringen, vilket är matematiskt omöjligt utan att SD stödjer henne. Det får åtminstone mig att undra vad hon har tänkt sig …

Alliansen var två mandat från att kunna regera i majoritet, de rödgröna är bra mycket längre ifrån att kunna bilda en majoritetsregering med mindre än att en betydande del av alliansen sviker väljarna med att sätta sig tillsammans med Lars Ohly i en vänsterdominerad regering. Underliga saker händer i poltiken, men väljarna torde vara tämligen obenägna att köpa logiken i den typen av kursförändringar bara för att ge Mona S tillfredställelsen att uppnå den position som de har förvägrat henne i valet.

Så jag kan bara säga, ”give it a rest, Mona S”, driv dina frågor men avhåll dig från att hjälpa kvällspressen i deras strävan att hitta den ena ”regeringskaosrubriken” efter den andra. Sånt rubriker säljer förvisso tidningar, men gör inget för att bygga upp det förtroende som vi politiker behöver ha i befolkningen, oavsett vilken färg de föredrar, för att lyckas med vår uppgift, vilket är att skapa en bra, trygg och uthållig tillvaor för alla och envar! 

Eller hur?

Jag bor i ett område som har en stor andel SD-sympatisörer, men jag tror faktiskt inte att det speglar någon verklig invandrarfientlighet. Vi har en stor andel finska invandrare som har bott här sedan urminnestider och nästan inga andra utländska nationaliteter. Problemet är istället, som framgår av artikeln i Dagens Samhälle, att de gamla industrijobben har gått förlorade och i spåren av den strukturella arbetslöshet som detta leder till så växer det fram en frustruation som går ut över de som egentligen inte ens finns här. De som har läst lite europeisk historia vet hur denhär typen av frustruation kan leda till ofattbara tragedier när någon/några tar sig för att kanalisera den till något som ingen normalt funtad människa ställer upp på i vanliga fall. Frustruationens förmåga att få oss angripa t.o.m. de mest nära och kära är välbekant för de flesta av oss, och det är just det som SD utnyttjar för att vinna mark på den politiska arena. Därför kan jag förstå alla de som hatar att ha med SD-politiker att göra i de politiska forum som de nu är invalda i, men om vi ska stoppa de från att piska upp stämningar som kan leda till verklig invandrar- och främlingsfientlighet i stora samhällsgrupper så måste vi ta itu med den frustruation som deras väljare känner innan den blommar ut i verklig invandrar- och främlingsfientlighet. Hur det ska gå till vet jag inte, men däremot vet jag att vi inte vinner något på att skifta vårt fokus från att hjälpa de frustruerade till att vi ägnar oss åt meningslösa gräl med de som utnytjar de frustruerade i sina egna, tidvis tämligen grumliga, syften. Det borde vara en tanke som vi politiker i alla förekommande färger från blått till rött borde kunna ställa oss bakom, eller hur?

Jag hittade ovanstående bloggtitel som en fetstilsrubrik på Aftonbladets nätupplag, och med ålderns rätt så säger jag bara: ”(Suck) Vad trött man blir!!!”

Forskningsresultaten som beskrivas är sannolikt helt oantastliga, vad avser hur de utvalda personerna har lyckats … men ”Hallååå, hur många av oss anser att vår uppfattning om huruvida vi har lyckats bygger på att vi blir en ny Kampra, eller världskändis på något annat sätt?”

Nej, de flesta av anser nog att det som avgör om vi anser att vi har lyckats, är att vi har uppnått en del av våra personliga mål som kan handla om något helt annat än ett globalt kändisskap!

Jag jobbar själv i ett s.k. Fas 3-projekt där vi, på minder än tre veckor, har kommit fram till att, ja … visst, vi har ett och annat att lära os av Kamprad, m.fl, men till syvens och sist handlar det om att utveckla vår egen förmåga att åstadkomma det vi vill lyckas med i samverkan med andra. Och i vårt fall handlar det inte om att bli internationellt kända företagsledare eller global kändisar. Iställer handlar av vi ägnar oss åt ”samverkande självutveckling”, d.v.s. att vi tar hjälp av varandra för att lyckas med det vi verkligen tycker är viktigt att var och en av oss lyckas med i smått som stort – t.ex. så självklara, men ack så viktiga mål, som att lyckas med att kliva ur långtidsarbetslöshet och ett ”samhälleligt omhändertagande” in en mer meningsfylld tillvara, vad det än må vara för var och en i vår snabbväxande grupp. Lyckas vi med de enkla och höggradigt jordnära målen som var och en av oss har, så har vi lyckats med något som är oerhört viktigt för de hundratals miljoner människor som är långtidsarbetslösa, vilsna invandrare, unga som har svårt att etablera sig på arbetsmarknade, långtidssjuka, m.fl. - ja, kort sagt alla som kan uppleva att de har lyckats med livsmål som ligger på ett långt mer jordnära plan än de som gäller i den värld som personerna i den nämnda forskningen lever i.

Det finns mycket mer att säga i denhär frågan, men jag stannar här och tar gärna emot synpunkter och frågor kring det jag säger i det här inlägget.

Ok, jag har legat lägre än lågt vad avser bloggandet, och jag törs inte lova någon dramatisk förbättring även om jag har en och annan tanke på världsläget som jag kan tänka mig att dela med er som hittar den här bloggen.

Barnen som man har brukar kunna ha avvikande åsikter från de som föräldrarna har, men i mitt fall kan jag lugnt hänvisa er till
http://vardagsliberal.blogspot.com/ som beskriver min sons syn på det som händer i politiken.

Och medan ni läser på den bloggen, så funderar jag på om det finns en korrelation mellan det som framkommer i undersökningar om den tillit som folk i olika kommuner har till andra människor och andelen röster för SD … Jag noterar nämligen att de norrlandskommunerna som har höga tillitssiffror har en påfallande låg andel av SD-röster … har det måhända med att göra med att i skogen är vi mer lika än i många av de gamla bruksamhällen i resten av landet, t.ex. Torshälla, där jag själv bor?

Det kanske är ett feltänk, men jag har ändå en känsla av att främlingsfientligheten inte är begränsad till invandringsfrågorna, utan att den har djupa rötter i den intolerans som vi ofta visar även mot helsvenska ”utbölingar”, eller vad tror ni?