Jag skrev ett blogginlägg för ett bra tag sedan om de prisjämförelser mellan svenska universitet och de ickestatliga universiteten i USA som dyker upp med jämna mellanrum, nu senast i Aftonbladets nätupplaga. Som vän av ordning, så tog jag en snabbtitt på mitt gamla universitet, Yale, för att kolla upp hela bilden och noterade följande fakta:
Yale har 5242 elever på collegenivån och 6318 forskarstudenter, varav 1910 är utländska studenter. Antalet lärare och lärarassistenter är 3695, d.v.s. en lärarresurs per tre studenter. Universitetets budget är ca 2,5 miljarder dollar, d.v.s. en bra bit över en miljon kronor/student och år. Studentavgifterna, d.v.s. de kostnader som redovisas bl.a. i Aftonbladet, utgör 230 miljoner dollar, vilket är mindre än 10% av den verkliga kostnaden per student. Av detta följer att inte ens de som betalar full avgift kommer upp till mer än ca 25% av vad deras utbildning kostar.
Universitetets budget för stipendier och annan “financial aid” till behövande studenter är 109 miljoner dollar, d.v.s. bortåt en miljard svenska kronor, som fördelas i linje med den “need blind admissions policy” som universitetet tillämpar. Den policyn betyder att studenterna antas utan någon som helst granskning av deras ekonomiska status, vilket i sin tur innebär att 750 av de 5242 collegenivåstudenterna utbildas helt “gratis”, medan resten betalar i relation till vad deras föräldrar kan ställa upp med i finansieringsväg.
Var hittar man de dryga 90 procenten som fattas för att täcka den verkliga utbildningskostnaden? Ja, en del kommer från det överskott som Yale New Haven Hospital genererar, men det mesta utgörs av avkastningen från en investeringsportfölj på drygt 100 miljarder svenska kronor. Noll kronor kommer från skattebetalarna!
Ja, vad kan jag säga mer om Yale? Tja, kanske att universitetsbiblioteket har 12,7 miljoner böcker för de läslystna, men om ni är nyfikna på mer info, så kan ni botanisera på www.yale.edu och bl.a. titta på de många fantastiska arkitekturstilarna som finns på universitetet.
